equestrians - isabelle & johanna

Tankarna snurrar i skallen på mig, jag har svårt att koncentrera mig eller att ens kunna slappna av. Åh vad jag vill att Miramis ska sluta vara 'han.' Jag önska att han hade en annan inställning till hoppning, för den ponnyn har tekniken som krävs- men tyvärr inte huvudet. Jag önskade att vi någonsin skulle komma över detta, att få börja om och bara utföra allt perfekt, vända på klacken och bara köra vårat race. Det är lätt att misstolka det jag säger, jag hoppas inte bara för att jag vill ha stadiga resultat, det krävs mer än bara vilja. Massor med träning och slit.  Det vet jag. Dock så slutar jag aldrig hoppas att vinden vänder , just för att jag tycker om honom så otroligt mycket. Han är det närmaste man kan komma mig och att veta att han & jag inte har samma mål eller ambition- känns. Det är nästintill fysisk smärta att veta att han & jag är egentligen inte ämnade för varandra. Åh, jag vet inte hur jag ska skriva. Det känns som inga ord skulle kunna beskriva situationen jag känner att vi sitter i.

Men det är inte så det är. Det finns ord, jag vill bara inte använda dom. Jag vill inte skriva ner vad jag känner, jag vill inte ha det på papper. Det känns som ett enorm svek, både för mig och honom. Jag vill aldrig riva ner vårat korthus, men det blåser så jävla hårt. Jag bygger upp det igen och igen. Känner att det känns stadigt, ja nu funkar det. Så kommer blåsten. Hårdare. Hur många gånger ska jag behöva bygga upp detta hus av kort? Kommer jag någonsin klara det eller kommer jag följa med vinden när jag inte orkar längre.

Jag hatar att jag älskar dig. Du är det finaste jag har. Jag vill inte vara självisk. Men jag skulle aldrig få ha två hästar. Tyvärr.
Man skriver att man ska följa sitt hjärta. Men hur ska man kunna följa sitt hjärta när det är slitet i två delar och både skriker precis lika mycket?

Så mycket snackat, så lite resultat. Har inte kommit fram till mer än tårar och ont i hjärtat.
Allt för nu. Vi hörs senare.

/Isabelle